Att vara ett barn

Jag och min pojkvän pratade om vår barndom, då han sa att han hade gjort nästan vad som helst för att vara ett barn igen. Så känner inte jag.

Som barn kände jag mig maktlös bland vuxna. Jag var tvungen att gå till skolan trots att jag mådde dåligt, tvungen att äta upp trots att jag var mätt, tvungen att be om lov för att få gå på toaletten. Det var jobbigt att behöva uppföra sig exemplariskt inför vuxna och kunna bli tillsagd för minsta misstag.

Jag är vuxen nu och jag är glad för det. Om jag mår dåligt kan jag stanna hemma. Ingen har tillgång till mina betyg. Jag behöver inte övertala en vuxen varje gång jag vill göra något, jag bara gör det. Om jag vill köpa en mango på ICA så gör jag det, ingen vuxen säger ‘nej det är så dyrt’. Om jag vill gå på toa så gör jag det. Om jag inte vill äta middag så gör jag inte det. Jag har på mig kläder som jag gillar och ingen kan påtvinga mig en ful mössa. Jag kan ta sömntabletter, ångesttabletter, lyssna på musik när jag vill, använda min mobil när jag vill, ringa min mamma när jag vill.

Jag hade en bra barndom och kan känna nostalgi kring den tidsperioden, men det finns få saker jag saknar med att vara barn.

Hur känner ni? Hade ni velat spola tillbaka tiden och bli ett barn igen?